Shorinji Kempo
Foto av Aled Moses från en annan Shodan-gradering

I helgen flög jag till Stockholm för att delta i en Shodan-gradering på Södra Shibu. Jag bodde hos bästaste Jonas, och spenderade lördagskvällen med att träna, träna och återigen träna. Det är dock inte speciellt fördelaktigt att träna Shorinjikempo själv, utan det  görs bäst i parform.

På söndag morgon ägde graderingen rum. Vi var 10 personer som skulle testa våra vingar, och examineringen började med den skriftliga inlämningen. Vi fick fyra ämnen:

  1. Shorinjikempo är en gyō [行] (disciplin), som utvecklar individer. På vilket sätt har du utvecklats av Shorinjikempo?
  2. Shorinjikempo har sex karaktärsdrag. Beskriv dem och ge personliga exempel.
  3. De fem beståndsdelarna av atemi [当身]
  4. Maai [間合] (avstånd) och kikai [機会] (tillfälle) för attack och försvar

och en timme på oss att besvara dem. För mig krävdes det 5 sidor, någorlunda fyllda. Sedan gjorde vi grundövningar tillsammans, slog, sparkade, blockerade och gick igenom tenchiken dai ikkei till tenchiken dai rokkei, byakuren ken dai ikkei samt ryūō ken dai ikkei. Jag fick räkna oss igenom tenchiken dai rokkei och felade på femte/sjätte/sjunde räkningen – det skall dock tilläggas (för egen framtida referens) att jag återupptäckte / manglade denna kvällen innan, framför spegeln utifrån papper samt en GIF-animation på Kenseikai.

Efter att ha gjort tanen hokei, gick vi ihop i par och ställde upp oss pÃ¥ ett led. Jag körde med en kamrat frÃ¥n min Shibu (klubb) – Doris. Doris och jag har tränat tillsammans inför graderingen under nÃ¥gra veckors tid. Det har varit kul och lärorikt – sÃ¥ tack för det Doris 🙂 ! När vi skulle köra tenchiken dai ikkei samt tenchiken dai nikkei i sotai misslyckades vi dock fatalt. FörstÃ¥r i efterhand inte riktigt vad det var som hände här – men ingen av oss verkade ha nÃ¥got minne av att vi hade tränat in dem. När vi skulle visa upp den inför de andra fyra paren sÃ¥ blev det hela bara rörigt, grötigt, stressigt och ytterst, ytterst pinsamt.

Pinsamheterna slutade inte där utan fortsatte lÃ¥ngt in pÃ¥ nästa gren – goho i sotai – hÃ¥rda tekniker i par. Vi fick turas om att visa upp 5 hÃ¥rda (slag/spark/pareringar i kombination) tekniker. Jag och Doris hade än en gÃ¥ng inget minne av nÃ¥gon teknik verkar det som. Yoko tenshin geri gick inte alls, t ex. Dagarna innan hade jag ägnat en kväll Ã¥t just den och tre andra snarlika tekniker – han tenshin geri, harai uke geri, juji uke geri just för att de är svÃ¥ra att hÃ¥lla isär. Men väl pÃ¥ plats sÃ¥ märktes det tydligt att den kvällen inte var tillräckligt, eller att min minnesteknik saknade den struktur som krävdes. Teknikerna var yoko tenshin geri, soto uke zuki, uchi uke geri, chidori gaeshi samt en till som jag inte minns i dagsläget.

Sedan vände det! När vi väl kom till att dra igenom de mjuka teknikerna så började vi bli varma i kläderna (förmodligen genomsvettiga) och jag kände att vi äntligen kom till mark där jag var säker på att jag skulle kunna leverera. De hårda teknikerna är svårare att hålla isär för mig, medan de mjuka är som gamla kompisar. Här minns jag inte att det var några uppenbara misslyckanden. Det var något lås som blev väldigt slarvigt, men överlag var det OK. Teknikerna var sode maki, ude juji gatame, johaku dori, maki gote samt en till som jag inte minns.

Efter att ha gÃ¥tt igenom vÃ¥ra tio utvalda tekniker sÃ¥ skulle vi visa upp vÃ¥r kumi embu. Detta moment bestÃ¥r av en skriven sekvens av tekniker (likt en koreografi) som utförs av ett par. MÃ¥let är att det skall vara tekniskt korrekt, samt att man skall uppnÃ¥ en fin form (det finns ett gäng kriterier för hur en fin form är – och jag kan inte Ã¥terge dom här). Jag och Doris var näst sist. Det gick OK och bra tills dess att Doris som var attackerare just dÃ¥ glömde bort en attack/teknik/sekvens – keri ten san. Det hela är ett samspel och det händer att nÃ¥gon glömmer bort sin sekvens, det man gör dÃ¥ är att subtilt hinta om vilken teknik det är som bör utföras. Mina subtila hintar var värdelösa och Doris blev inte klokare av dem. Till slut sa jag rakt ut: “Keri ten san!” och dÃ¥ lossnade det sÃ¥klart. Vi (jag och Doris) borde ha ett bättre system för att undvika att behöva säga teknikerna rakt ut – sÃ¥ det var en bra läxa.

Doris nämde efter att vi gjort kumi embu att hennes blodsocker var obefintligt. Vi hade dÃ¥ kört pÃ¥ i tvÃ¥-tre timmar med nÃ¥gon enstaka vätskepaus. En mer rutinerad kenshi hade antagligen druckit druvsocker tillsammans med vattnet och haft raggsockor under teoriskrivningen 😉 .

Nästa “gren” var applikation – olika former av randori. Randori är en form av kontrollerad sparring där man testar sina tekniker i fria situationer. Randorin var uppdelad i goho och juho. I varje subgren var det tvÃ¥ faser – en där en attackerade och en försvarade, samt – en där det var fria roller. Jag har tidigare mest tränat pÃ¥ goho-randori snarare än juho. Radnorin gick bra och det var riktigt kul att fÃ¥ köra med folk frÃ¥n andra klubbar. Alltid kul att fÃ¥ “känna” pÃ¥ andra personers attacker och rörelser, hur de anpassar sig och planerar/tänker.

När randorin var avslutad så var även den tekniska examinationen avslutad och vi skulle invänta vår personliga feedback-runda med instruktörerna. Jag var oerhört nervös, och tacksam över att ha fått delta. Innan jag åkte upp så tyckte jag att det var viktigt att jag skulle ta bältet, och att resan annars skulle ha varit bortslösad. Efter att ha genomgått examinationen kände jag dock annorlunda – den i sig var värd resan. Och att få träffa Jonas (och senare även Anna). Ibland misstar man målet för något det inte är.

“Vem vill fÃ¥ feedback först?” frÃ¥gade instruktörerna och jag tog snabbt chansen att snabbt fÃ¥ ett avslut pÃ¥ nervositeten och väntan. Först ville de höra vad jag själv var nöjd med och vad jag inte var nöjd med, och sedan gav de sin feedback. VÃ¥ra bilder stämde bra överrens gällande vad som inte varit bra (tenchiken dai ikkei – nikkei i sotai, samt goho) och att det är väldigt viktigt att tekniknamnen bara sitter sÃ¥där självklart – i ryggmärgen. Det gjorde det inte för mig. Sedan gav de mycket beröm och uppmuntran för de bitar som varit bra, och sen delgav de sitt beslut. – Jag blev inte godkänd under rÃ¥dande omständigheter men fÃ¥r komplettera med en uppföljningsexamination en mÃ¥nad senare pÃ¥ det som varit osäkert idag. Det kunde inte varit bättre för mig, sÃ¥ jag är väldigt nöjd med deras beslut.

Graderingen var en riktigt kul, fysiskt utmattande och väldigt intensiv upplevelse som jag gärna gör igen. Jag beundrar dem som lägger så mycket ideell kraft (hela sin söndag) på att gradera oss och alla de åtskilliga timmar som de spenderat på att förfina sin kampkonst. Det krävs mycket för att nå de högre nivåerna inom Shorinjikempo, och allt drivs av ideell kraft. Mycket imponerande!

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.