I helgen flög jag till Stockholm för att delta i en Shodan-gradering på Södra Shibu. Jag bodde hos bästaste Jonas, och spenderade lördagskvällen med att träna, träna och återigen träna. Det är dock inte speciellt fördelaktigt att träna Shorinjikempo själv, utan det görs bäst i parform.

På söndag morgon ägde graderingen rum. Vi var 10 personer som skulle testa våra vingar, och examineringen började med den skriftliga inlämningen. Vi fick fyra ämnen:

1. Shorinjikempo är en gyo [è¡Œ] (disciplin), som utvecklar individer. På vilket sätt har du utvecklats av Shorinjikempo?
2. Shorinjikempo har sex karaktärsdrag. Beskriv dem och ge personliga exempel.
3. De fem beståndsdelarna av atemi [当身]
4. Maai [間合] (avstånd) och kikai [機会] (tillfälle) för attack och försvar

och en timme på oss att besvara dem. För mig krävdes det 5 sidor, någorlunda fyllda. Sedan gjorde vi grundövningar tillsammans, slog, sparkade, blockerade och gick igenom tenchiken dai ikkei till tenchiken dai rokkei, byakuren ken dai ikkei samt ryūō ken dai ikkei. Jag fick räkna oss igenom tenchiken dai rokkei och felade på femte/sjätte/sjunde räkningen – det skall dock tilläggas (för egen framtida referens) att jag återupptäckte / manglade denna kvällen innan, framför spegeln utifrån papper samt en GIF-animation på Kenseikai.

Efter att ha gjort tanen hokei, gick vi ihop i par och ställde upp oss på ett led. Jag körde med en kamrat från min Shibu (klubb) – Doris. Doris och jag har tränat tillsammans inför graderingen under några veckors tid. Det har varit kul och lärorikt – så tack för det Doris 🙂 ! När vi skulle köra tenchiken dai ikkei samt tenchiken dai nikkei i sotai misslyckades vi dock fatalt. Förstår i efterhand inte riktigt vad det var som hände här – men ingen av oss verkade ha något minne av att vi hade tränat in dem. När vi skulle visa upp den inför de andra fyra paren så blev det hela bara rörigt, grötigt, stressigt och ytterst, ytterst pinsamt.

Pinsamheterna slutade inte där utan fortsatte långt in på nästa gren – goho i sotai – hårda tekniker i par. Vi fick turas om att visa upp 5 hårda (slag/spark/pareringar i kombination) tekniker. Jag och Doris hade än en gång inget minne av någon teknik verkar det som. Yoko tenshin geri gick inte alls, t ex. Dagarna innan hade jag ägnat en kväll åt just den och tre andra snarlika tekniker – han tenshin geri, harai uke geri, juji uke geri just för att de är svåra att hålla isär. Men väl på plats så märktes det tydligt att den kvällen inte var tillräckligt, eller att min minnesteknik saknade den struktur som krävdes. Teknikerna var yoko tenshin geri, soto uke zuki, uchi uke geri, chidori gaeshi samt en till som jag inte minns i dagsläget.

Sedan vände det! När vi väl kom till att dra igenom de mjuka teknikerna så började vi bli varma i kläderna (förmodligen genomsvettiga) och jag kände att vi äntligen kom till mark där jag var säker på att jag skulle kunna leverera. De hårda teknikerna är svårare att hålla isär för mig, medan de mjuka är som gamla kompisar. Här minns jag inte att det var några uppenbara misslyckanden. Det var något lås som blev väldigt slarvigt, men överlag var det OK. Teknikerna var sode maki, ude juji gatame, johaku dori, maki gote samt en till som jag inte minns.

Efter att ha gått igenom våra tio utvalda tekniker så skulle vi visa upp vår kumi embu. Detta moment består av en skriven sekvens av tekniker (likt en koreografi) som utförs av ett par. Målet är att det skall vara tekniskt korrekt, samt att man skall uppnå en fin form (det finns ett gäng kriterier för hur en fin form är – och jag kan inte återge dom här). Jag och Doris var näst sist. Det gick OK och bra tills dess att Doris som var attackerare just då glömde bort en attack/teknik/sekvens – keri ten san. Det hela är ett samspel och det händer att någon glömmer bort sin sekvens, det man gör då är att subtilt hinta om vilken teknik det är som bör utföras. Mina subtila hintar var värdelösa och Doris blev inte klokare av dem. Till slut sa jag rakt ut: “Keri ten san!” och då lossnade det såklart. Vi (jag och Doris) borde ha ett bättre system för att undvika att behöva säga teknikerna rakt ut – så det var en bra läxa.

Doris nämde efter att vi gjort kumi embu att hennes blodsocker var obefintligt. Vi hade då kört på i två-tre timmar med någon enstaka vätskepaus. En mer rutinerad kenshi hade antagligen druckit druvsocker tillsammans med vattnet och haft raggsockor under teoriskrivningen 😉 .

Nästa “gren” var applikation – olika former av randori. Randori är en form av kontrollerad sparring där man testar sina tekniker i fria situationer. Randorin var uppdelad i goho och juho. I varje subgren var det två faser – en där en attackerade och en försvarade, samt – en där det var fria roller. Jag har tidigare mest tränat på goho-randori snarare än juho. Radnorin gick bra och det var riktigt kul att få köra med folk från andra klubbar. Alltid kul att få “känna” på andra personers attacker och rörelser, hur de anpassar sig och planerar/tänker.

När randorin var avslutad så var även den tekniska examinationen avslutad och vi skulle invänta vår personliga feedback-runda med instruktörerna. Jag var oerhört nervös, och tacksam över att ha fått delta. Innan jag åkte upp så tyckte jag att det var viktigt att jag skulle ta bältet, och att resan annars skulle ha varit bortslösad. Efter att ha genomgått examinationen kände jag dock annorlunda – den i sig var värd resan. Och att få träffa Jonas (och senare även Anna). Ibland misstar man målet för något det inte är.

“Vem vill få feedback först?” frågade instruktörerna och jag tog snabbt chansen att snabbt få ett avslut på nervositeten och väntan. Först ville de höra vad jag själv var nöjd med och vad jag inte var nöjd med, och sedan gav de sin feedback. Våra bilder stämde bra överrens gällande vad som inte varit bra (tenchiken dai ikkei – nikkei i sotai, samt goho) och att det är väldigt viktigt att tekniknamnen bara sitter sådär självklart – i ryggmärgen. Det gjorde det inte för mig. Sedan gav de mycket beröm och uppmuntran för de bitar som varit bra, och sen delgav de sitt beslut. – Jag blev inte godkänd under rådande omständigheter men får komplettera med en uppföljningsexamination en månad senare på det som varit osäkert idag. Det kunde inte varit bättre för mig, så jag är väldigt nöjd med deras beslut.

Graderingen var en riktigt kul, fysiskt utmattande och väldigt intensiv upplevelse som jag gärna gör igen. Jag beundrar dem som lägger så mycket ideell kraft (hela sin söndag) på att gradera oss och alla de åtskilliga timmar som de spenderat på att förfina sin kampkonst. Det krävs mycket för att nå de högre nivåerna inom Shorinjikempo, och allt drivs av ideell kraft. Mycket imponerande!