Jag har tänkt mycket på Johan Frendin och hans familj den senaste veckan.
Mitt hjärta och mina tankar är med er.

**
Jag hade turen att få lära mig Shorinji Kempo av och med honom, under min uppväxt i Visby och nu senare även kort under hans sjukdomstid.

När en person ger så generöst av sin tid, kunskap och sitt engagemang med den briljans som Johan gjorde, då kommer man oundvikligen att påverka många personer under en lång tid. Johans ord och lektioner kommer alltid att ha inverkan på mig och mina beslut, och för det är jag oerhört tacksam.

Att jag var lyckligt lottad som fick ha Johan som tränare, det visste jag sen dag 1, då han och Stefan demonstrerade sina färdigheter med en embu. Han var väldigt, väldigt skicklig.
När Johan tränade, då var han verkligen DÄR. Han var aktivt deltagande, proaktivt coachande, och särskilt engagerad och engagerande. Varje princip och lektion följdes alltid av en finurligt humoristisk metafor, som gick hem lika väl hos vuxna som hos barn.

Jag har alltid upplevt Johan som en reflekterande och medveten person, en fredsvän och ödmjuk sanningssökare. Någon som gör sitt yttersta för att utvecklas i sin strävan. En idrottsman. Med starka principer och en tydlig karaktär. Rättvis och briljant, utan att för den sakens skull bli hårdhänt eller tuff. Alltid inkännande, ödmjuk, med ett stort tålamod och generositet.
—
Johan, jag saknar dig och kommer alltid att minnas dig som en grym och inspirerande person.
**