Häromdagen åt jag middag på en vanligtvis trevlig restaurang i Visby.
Trevligt sällskap, fantastiskt väder och doften av väldigt god mat!
När vi blev serverade menyn så hälsade servitören på mig, han kände tydligen till mig sedan tidigare.
” – Har du lugnat ner dig nu då, när du blivit äldre?” frågade han.
” – Hur då, menar du?”
” – Inga demonstrationer och sådant, du har fått kort hår, etc…”
Han såg sig lite osäkert omkring, blickade mot mitt sällskap för att söka någon slags bekräftelse på att det han gjorde var OK.
” – Man kanske inte får fråga sånt” sade han.
” – Du får fråga precis vad du vill” replikerade jag med ett brett leende på läpparna.
Det lämnade mig med en olustig känsla. Inte första gången jag bemötts på det sättet.
“Du skall nog se att det går över, lilla vän”.
Oavsett vilket problem man belyser eller vilka förändringar man vill genomföra så bör de respekteras som de är, oavsett vilken jädra livskris eller ålder man råkar vara i för tillfället.
När jag var yngre så tog jag och mina vänner initiativ till flera demonstrationer mot diverse lokala och globala problem. Om ni är nyfikna på vad/hur/när så finns det mesta dokumenterat här i bloggen.
Mina åsikter och metoder har utvecklats sen dess (tack och lov!). Men det betyder inte att det jag tidigare gjorde eller uttryckte är något som jag ångrar eller inte är stolt över.
Demokratin förutsätter att allas åsikter respekteras, oavsett vilken ålder de befinner sig i.
Ingen grupps tolkning av verkligheten bör ges en större tyngd än någon annans.
Sedan så är det så att alla med ett eget boende, egen inkomst, utbildning och alla de andra fördelaktiga attributen (talförmåga, kuk, heterosexuell läggning med mera) i vissa sammanhang faktiskt ges ett tolkningsföreträde (trots att deras logik kan vara sämre) framför de som saknar dessa tokiga, förutsägbara attribut.
Så, till alla er som stöter på liknande lösa beteenden:
Stå på er, förihelvete.
Men välj era fajter med omsorg
.
/Robin